twitter

Tuesday, December 13, 2016

Om jag klev in i ditt lilla rum - lillasyster


Jag minns när vi försvann bakom en stängd dörr. Vi täppte världen utanför och hällde ut den där påsen av lego. Det där ljudet av hur bitarna rasslade till över din matta. Hur vi golvade ner oss och börja peta på bitarna. Vi satt, låg på magen, vred och pendlade positioner - för i timmar kunde vi bygga. Det fanns bara du och jag, ändå själva i våra löjliga monologer. Våra falska sånger. Den enda riktiga dialog kunde vara har du sett den där femkantiga biten eller den lite längre plattan. Det vi byggde var viktigt för när alla bitarna var klara skulle det bli perfekt. Oftast ett litet samhälle, en gata av små hus eller en riktigt stor husbil. Legogubbarna måste ha vart i extas av lycka när de föll ner från påsen, sådan vederkvickelse att få något nytt nästan varje dag. Jag minns hur jag började glömma allt annat, jag minns hur jag fick vara mig själv, hur mina behov försvann och alla oroliga tankar stängdes utanför dörren. Vi hörde eller såg inte vad som pågick där utanför. Vi valde att inte försöka. Du var så fylld av belåten lycka, jag var så rosamt glad, så som vi prata med varandra. Om jag kliver in i rummet idag skulle jag höra våra monologer som en pardans, hur rörelserna och sångerna fungerar så bra ihop. 
Ditt lilla rum var min flykt. 
Jag kände mig fri i munnen och kunde bete mig som ett barn. Barnsligheterna hade börjat bli larviga där ute. Tankarna hade startat slutna. Säga saker hade börjat bli svårt, att ta plats. Jag släppte allt det, när vi tömde ut legobitarna. Det var min stimulans men din stimulans var kanske annorlunda, det kanske var att jag tog mig tid, det där sällskapet. 
Du var så liten. 
Jag minns att när vi suttit så länge och länge och byggt ihop alla bitarna. Du började leka med de små legogubbarna och tittade på mig förväntansfullt - när vi byggt ska vi leka. Jag kunde bara försvinna i bitarna och bygga. Jag kunde inte leka med det vi byggt. Jag minns hur jag alltid klev ut rummet innan dig - till din besvikelse. Om jag gick in i rummet idag skulle jag se, hur utnyttjad du blev. För jag använde mig av din barnslighet. Jag använde ditt lilla stängda rum för att bli fri och försvinna. Det var svårt men lätt att vara den vuxna, att kunna avsluta något stort och lyckosamt jag påbörjade hos dig. 
Legovärlden. 
Du minns kanske annorlunda men jag är ledsen över det. Om jag klev in i ditt lilla rum idag skulle jag stannat. Sätta mig ner och föreställa hur de små gubbarna levde sina liv i husbilen. Jag skulle skratta med dig tills du blev trött, jag skulle låta dig bestämma när du ville sluta. Även fascineras av din fantasi och utstrålning. Jag skulle visa att jag vill vara här med dig. Inte för att försvinna.

4 comments:

  1. Så fint skrivet! Kan verkligen sakna det där att gå in i något.

    ReplyDelete
  2. Ja verkligen fint! Jag känner igen det där att man gick in i en bubbla som barn. Inget annat existerade. Speciellt med syskon.

    ReplyDelete

kommentar